Tåmten

Här är en variant av den klassiska dikten Tomten av Viktor Rydberg på gutamål, som är översatt av Henry Lindkvist. Läs den och se hur mycket ni förstår :) Nu finns den ju på svenska oxå, men ändå ^^

 

Midvintarnatis kyld jär hard,

stjännar di snaikstrar u löisar,

Mänskar di sivar pa ainsluar gard,

djaupt- bad sårkar u töisar.

Månen han laupar sin tyste ban,

snåien löisar veitar fran tall u gran,

Snåien löisar veitar pa takar,

de jär tåmten aimsunnen som vakar.


Star där så gra'ar bei äuthäuses knäut,

gra'ar mot snåiveit dreivä,

Keikar som mang, mangge vintrar föräut,

upp eimot månens skeive,

Keikar mot skogen där gran u tall,

drar kring garden en mäktuar vall,

Grubblar, fast de nukk int' vill båte,

yvar ain undarlai gåte.


Lukar u drar ginum skägg u hår,

u sägar "Va skall ja nå gäre?

Iss gåtu ha jär bade krånglu u svår,

ja, ja raidar int' äut issjäre."

Slar sen som han bräukar mikä fort,

sån där mike svårspörnes frågar bort,

u som andre duktue sårkar;

han gar ti u fullgär' sein orkar.


Gar ti sveinhäus u raidskapshäus,

kännar pa alle låsi.

Kornar di dråimar ei månens ljaus,

summardråimar ei båsi,

Glåinskar av silars u eisars tvang,

Pålle ei stalln' nå dråimar en gangg,

att ei krubbu finns de han bihövar,

ha jär hailfull me nöislagen klövar.


Gar ti täunen där lambi gar,

ser hur di sivar därinne,

gar sen ti hynsi där tuppen star,

u kråmar si haugt pa sein pinne.

Hundn' ei håimdi ti veile gat,

han vakknar u vaiftar me rumpu så smat,

Karo sin tåmte kännar,

di jär mike goe vännar.


Tåmten han smygar si sen förbei,

häusbondfolki di käre,

Längg u väl har han tykkt si se,

att di haldar hans fleit ei äre.

Ti banis kamrar han sen vill ga,

gänn han vill se di käre sma,

Ingen ma han de förtrykke,

de jär jo hans stöiste lykke.


Så har han set daim, far, mor u ban,

allt nå ginum mange lidar,

sive så gutt, -men vareifran,

kumman di till uss heit nidar?

Släkte fylgde pa släkte igen,

blåmstrede, åldredes, gikk, men vahänn?

Gåtu som svårlöist kan varä,

gir uss spördagar, mange, um svare.


Tåmtn han gar så ti lädus luft,

där har han sitt bo u fäste.

Vör tykkar de jär bårtum allt förnuft,

men han har näre ti svalus näste.

Just nå jär väl svalus boning tom,

men när ladingen kummar me blad u me blom,

han upplivar hur gutt de kan vare,

att se daim bo-ruste, haile svalpare.


U säkat så har di ti kvittre um,

fran langraisu sein manget minne,

Men ingenting att förtälje um gåtu sum, 

rörar si ei tåmtens sinne.

Ginum a gleipu ei lädus vägg,

löisar månen pa tåmtens skägg.

Strimmu pa skäggä blänkar,

men tåmten han grubblar u tänkar.


Tystar jär skogen, u grannlage me,

de jär nidkallt pa äutseidu häusar,

De som håires ei fjärr'n, va jär väl de?

Jo, de jär ljaude av fors'n som bräusar

Tåmten han löides, u tykkar si sta,

pa de aind' ställ'ei världen där teiden håirs ga,

Han undrar vahän den skall fare,

u han undrar var käldu kan vare! 


Midvintarnatis kyld jär hard, 

stjännar di snaikstrar u löisar.

Mänskar di sivar pa ainsluar gard,

gutt- bad sårkar u töisar,

Månen han sänkar sin tyste ban,

snåien löisar veitar pa tall u gran,

Snåien löisar veitar pa takar;

de jär tåmten aimsummen som vakar!



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0